skolavslutning!!!

Ja ha. Då var detta årets skolavslutning över också! Jag tycker synd om alla elever som ta studentet idag. Det kan banne mig inte vara roligt att bli dyngsur när man har klätt upp sig... Själv hade jag en "gulp" upplevelse i morse... Jag hade glömt att 95:an som slutade 7:an skulle ha med 2 rosor till sina klassföreståndare. Det var bara att kasta sig in på ICA och köpa en hel bukett och sen dra ut 2 gula rosor och så tillbaka till skolan INNAN dom hann gå iväg till kyrkan... STRESS varenda år. Jag undrar hur andra har det på sina skolavslutningsdagar??? Jag hade bestämt mig för att i år skulle jag inte vara med på detta årliga evenemang, men som vanligt så stod jag där utmed väggen i klassrummet när 99:ans klass lärarna önskade barnen ett härligt sommarlov... Tänk vad skönt det hade varit att bara stänga dörren till jobbet och spendera ett par veckor tillsammans med barnen. Unna dom en samvaro med mig. Men vem försöker jag lura... Inte sjutton har doom tid med mig. Dom har ju hur många vänner som helst... Dom har inte tid med mig... PRECIS SOM DET SKA VARA...Trevligt sommarlov, ungar...

Några vårdtimmar!!!

Idag har jag jobbat mellan 7 och 16 på ett gruppboende i kommunen. Det är lika roligt varenda gång som man kommer dit. Dom blir på så gott humör och det värmer långt in i själen... Dom är så enkla och o komplicerade... Jag ska jobba ett par veckor där i sommar... Härligt...

85:an stod inte ut längre... Bor nu i Jönköping...

Jaha... Det måste vara tufft att vara äldst av 5 syskon har jag förstått. Själv är jag ju yngst av 6 syskon (har 5 bröder)... Men äldst innebär att ständigt vara i vägen för de mindres vassa tungor, retliga lynnen och tjuriga kommentarer... Så det var med LÄTTA steg hon klev ut i världen idag... Lycka till, hjärtat......

Sahlgrenska på återbesök...

Ja, så har man varit på ett av dom obligatoriska återbesöken i Gbg igen. "Gubben min" följde med som sällskap och det var kul att slippa åka in själv. Det besöket var rätt så snabbt avklarat och dagen fortsatte med att vi bestämde träff med 87:an och hennes kille på Heden i stan. Därifrån tog vi oss fram till Avenyn och satte oss på "Hard Rock Cafe's " uteservering och åt till rent hutlösa priser. Under tiden som vi satt och gottade oss, åkte det lastbilar och andra utsmyckade fordon fulla med skränande studenter, som skålade för sitt avslut som studenter... Redo att möta hela världen med en ungdoms oskuldsfullhet... Jag tycker synd om dom eftersom det är en stenhård arbetsmarknad som väntar dom allihop... Efter ett tag betalade vi och åkte efter deras bil hem till 87:ans pojkvän för att se hans lägenhet. Den låg på 7 våningen och var inte stor men oerhört charmig. Hugo mötte oss i dörren när vi kom och svansen viftade för kung och fosterland... han var sååå mysig. Därefter gick färden vidare till Viared där Hööks butik ligger. Där passade jag på att köpa ett par nya ridbyxor... Jag och 87:an ska ju ut på ett äventyr med islandshästar i helgen... Oh, så roligt det ska bli... Nästa etapp på hemvägen blev att stanna till i Gånghester där sonen spelade bortamatch. När vi kom fram spelade dom andra halvlek och låg under (för första gången denna säsongen) med 5-0. Det var grusplan och det hade dom aldrig spelat på innan. Det blir ju ett annat grepp för skorna och bollen flyttar sig ju annorlunda så barnen hade lite svårt att få grepp om dom nya förutsättningarna... Men när slutsignalen hade gått så hade dom i alla fall reducerat till 2-6 vilket var jätte bra kämpat. Det var så roligt att se att dom inte gav upp. Dom fortsatte kämpa med näbbar och klor. Det är verkligen något att beundra dom för.... Så duktiga barn vi har... Vilket pass spel och vilken kämpar anda och glöd dom visade... Så stolt jag var...

Nästan avsopad från ryggen!

I söndags eftermiddag var jag hos en vän och red på islandshästar. Det är något som jag försöker unna mig 2 ggr i veckan. Det är en helt underbar känsla att höra klapprandet av hovar, bäckar som brusar fram och att sitt och titta in i skogen på vår UNDERBARA natur. Trollskog brukar jag kalla det ibland... Vi brukar rida ungefär 1-1½ timme varje ridtur vi gör och alltid olika vägar... Sist vi red var det ett träd som hade vält över en skogsstig och vi skulle försöka ta oss runt det. I.E red först och hon böjde bara elegant ner huvudet utmed hästens hals och gled fram genom undervegetationen intill... JAG försökte samma sak, men inte faan var jag lika graciös. En massa vassa och tjocka grangrenar höll på att sopa ner mig från hästryggen. Från att ha legat fram över manken på Kiljan så låg jag helt plötsligt med ryggen tryckt mot hans bakdel. Jag hade ådragit mig diverse rivmärken av grenar och så nära har jag ALDRIG varit att få bjuda I:E:s "goa gubbe" på tårta. Man ska ju bjuda på tårta när man ramlar av en häst... Jag VET att den dagen kommer, men inte i söndags, även om jag kan SVÄRA på att jag hörde Kiljan skratta under mig... Han kommer att göra ett nytt försök och vem vet... Han kanske lyckas....

Fallskärms strul som slutligen blev av...

Ja vilken konstig händelse det blev... Jag har gått och vetat att den 6 juni var vikt i almanackan för mitt fallskärmshopp som jag fick i 45-årspresent i februari... Jag råkade nämnligen få syn på ett meil på min mans dator för ca 2 månader sedan. Det kom ett meddelande om att vi var välkomna just nationaldagen och jag skyndade mig fort som satan att markera meilet som oläst och sedan dess har jag låtsats som ingenting... Men det kan man ju inte göra hur länge som helst. Jag fick nog i fredags kväll... Då tyckte jag att det var dags att berätta för mig att jag skulle hoppa. Ingen hade gjort en min av att det var dags och allvarligt talat, så hade jag tyckt att barnen var enormt duktiga med att hålla hemligheten säker. Så när vi satt i bastun beslöt jag mig för att berätta för "gubben min" att jag hade sett meilet av misstag, men inte ville förstöra överaskningen... Då svarar han... VILKET MEIL??? Här har jag gått och varit rädd för att sabba överraskningen ifall "gubben" hade ändrat dag eller något sådant... MEN... HAN hade inte läst meilet. HAN visste inte om att jag hade fått tid... HAN fick en jäkla fart ut ur bastun för att kolla upp detta... Han lyckades få tag på någon via mobiltelefon, som skulle ringa tillbaka. 22.30 på fredagkvällen så ringde telefonen och det blev klart att jag var välkommen även fastän han inte hade betalat in handpenningen på bankgirot... Men JAG som skulle göra hoppet fick inget veta förrän det var en kvart kvar innan vi skulle åka... SKRIK O PANIK... Resan till Vårgårda tog över en timme och mina nerver var inte på sina rätta ställen, kan jag säga... Vädret såg lite mysko ut men jag tänkte inte mer på det. Så kom vi då fram och gick in och anmälde oss. Jag fick information och fick veta att jag skulle hoppa tandemhopp med en karl som kallades "raggarn" ... Lämpligt eller hur??? Hehe... (Internt skämt) Jag fick prova overall, glasögon, handskar och mössa. Blev även presenterad för fotografen som skulle filma mitt äventyr från start till landning... Så känslan av att vara med i filmen Armageddon tog form och säga vad man säga vill... "Packade som sillar har fått en ny innebörd för mig. Man satt tätt , tätt ihopskjutna med en långbänk och en fot på varje sida. Det var som att dansa "jenka" fastän man satt ner... Högre och högre skumpade planet och nerverna höll sig i skinnet. Vilket jag är väldigt tacksam för. Uthoppet skulle ske uppe på 4000 meter och efter 20 minuter var vi uppe på denna höjd... Luckan började öppnas och helt plötligt så började dom vifta med händerna och ropa till varandra... Det regnade på marken... Så då avbröt dom hoppet och jag fick tillbringa 20 minuter till i planet eftersom hoppet blev inställt... När vi var nere på backen igen stod det en skara av människor som såg lite snopna ut... Så började väntan på bättre väder. Vi väntade först i en timme och sedan kom min fotograf och talade om att det skulle nog ta en timme till i alla fall. Så vi stuvade in hela familjen plus hundar och svärsöner och drog in till Vårgårda och skulle ta en pizza. Vi var ordentligt hungriga vid det här laget... Så precis när vi har ätit klart så ringer telefonen och dom har bestämt sig för att lyfta snarast... (Det tog bara en halvtimme) SKRIK OCH PANIK... Alla ungar ut i bilen som ett skott och så vidare tillbaka. Kastade mig i overallen och selen... Jag kände hur pizzan protesterade lite men är man så jäkla dum så man äter innan ett hopp, får man väl skylla sig själv... Så försök nummer 2 gick av stapeln och samma procedur upprepades ända upp till 4000 meter igen... Så öppnades dörren och folk tog sig framåt... Jag VET att jag hasade mig framåt, lutade huvudet mot "raggarns" axel, benen bakåt som en banan och "IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIEEEEEEEEEEEYUAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHH" Kallt... Kylan slog mig i ansiktet som en mur. Jag försökte nog skrika men förstod att det var kört... Det går inte gapa när man hoppar fallskärm... Går ju knappt att andas så högt upp. Jag föll... föll... föll... Och så plötsligt ett tvärryck som automatiskt gjorde att man tackade Gud för att dom hade kollat utrustningen så ordentligt... Sedan tystnad... En otrolig tystnad, förutom när "raggarn" frågade om jag mådde illa... "Nej... Fy faan vad häftigt" upprepade jag euforiskt gång på gång... Sen fick jag styra fallskärmen lite också. Runt, runt och lite hit och hit... Marken närmade sig med skrämmande steg men jag måste ändå säga att jag kände mig trygg ändå... Landningen gick utmärkt och sen var det hela över. Min son kom springande mot mig över ängen och gav mig en stooor kram och resten kom lunkande i sakta mak... Vilken underbar present jag fick och jag är så glad över att jag hade modet att använda den...

Obligatoriska hjälmen...


Sillburken!!!


Mark känning... Underbart...


Hoppet...


Någon sista önskan???


Intrång på min datastol!

Hjälp--- Jag har en söt liten kattunge som verkar stor trivas på min datastol. Hon sover alldeles utslagen och känner sig nog trygg i livet. Men jag då... Min lilla söta dator står ju helt plötsligt väldigt illa till. Datastolen kunde jag ju inte med att röra på eftersom jag inte ville snurra runt stolen och skrämma henne. Hon har ju inte varit så länge hos oss än. Det är 2 veckor kvar innan hon och 85:an drar vidare till Jönköping för att sätta bo... Det kommer att bli jättetomt efter dom små liven... Men nu kan jag inte skriva mer eftersom jag börjar få kramp på grund av taskig kroppsställning... Rackarn's kattunge...

Klassens timme

99:an är nu REJÄLT sur på mig, eftersom jag inte bara slänger till honom lite pengar hur som helst... Jag blir så trött. Varför ska man behöva köpa någonting och bjuda på när man ska ha det.??? Jag sa till min son att dom kunde väl titta i affären lite först, för att se vad dom kunde hitta. Jävlar... Vad dörren slog igen efter honom när han for ut som ett skott... Suck nu är det jag som är *dum* igen... Men det är ju en obligatoriskt tillstånf man hamnar i, så fort man har fått barn, känns det som... Dum och orättvis!!!

Ska åka och titta på Macho idag!!!

Idag ska jag och min "gubbe" åka och titta på min lilla kattunge Macho. Jag har börjat längta riktigt rejält efter honom nu. Jennifers Chanel är ju så mysig. Jag hoppas innerligt att jag inte blir besviken på min efter att ha umgåtts med Chanel... Jennifer är så duktig med sin lilla kisse och tar så bra hand om henne. Både öronskabb, öroninflammation och ögoninflammation... Stackars katt... Jag börjar undra hur min kommer att vara. Men nu vet man ju lite efter vad man ska titta efter. Jag ska smygtitta ner i Machos öron idag...

RSS 2.0