Nästan avsopad från ryggen!

I söndags eftermiddag var jag hos en vän och red på islandshästar. Det är något som jag försöker unna mig 2 ggr i veckan. Det är en helt underbar känsla att höra klapprandet av hovar, bäckar som brusar fram och att sitt och titta in i skogen på vår UNDERBARA natur. Trollskog brukar jag kalla det ibland... Vi brukar rida ungefär 1-1½ timme varje ridtur vi gör och alltid olika vägar... Sist vi red var det ett träd som hade vält över en skogsstig och vi skulle försöka ta oss runt det. I.E red först och hon böjde bara elegant ner huvudet utmed hästens hals och gled fram genom undervegetationen intill... JAG försökte samma sak, men inte faan var jag lika graciös. En massa vassa och tjocka grangrenar höll på att sopa ner mig från hästryggen. Från att ha legat fram över manken på Kiljan så låg jag helt plötsligt med ryggen tryckt mot hans bakdel. Jag hade ådragit mig diverse rivmärken av grenar och så nära har jag ALDRIG varit att få bjuda I:E:s "goa gubbe" på tårta. Man ska ju bjuda på tårta när man ramlar av en häst... Jag VET att den dagen kommer, men inte i söndags, även om jag kan SVÄRA på att jag hörde Kiljan skratta under mig... Han kommer att göra ett nytt försök och vem vet... Han kanske lyckas....

Vi har våra duster... Kolla han räcker ut tungan åt fotografen... Hehe


Lektion #1 i paddocken!!!

Idag har vi varit i paddocken och provat på att använda dom hjälper om behövs när man rider en islandshäst. Man ska ju tydligen inte använda skänklar på den rasen, utan då ska man använda tyngdkraft och så... Eftersom det var första gången som jag red barbacka så kände jag mig VÄLDIGT ostadig i kroppen. 
Man kan säga att jag har upptäckt en hel del nya muskler som finns i mina ben. 

Vi red efter en bana med serpentinridning, halt och igångsättning,kaffekoppen,  ryggning och "hela jorden snurrar"... Där gled jag av hästen med en elegans som heter duga... Det var bara att börja om från början och hoppas att rumpan inte skulle glida ner från hästryggen....Kul med när vi var klara så strechade vi ordentligt och länge... Jag hoppas verkligen att det hjälper, annars kan jag nog inte gå i morgon...  
Det är så mysigt att känna och se hur hästen börjar ge tecken på tillit och framför allt hur den slappnar av när man ryktar och pysslar om den... 
Jag tycker att hästägaren är en underbar människa, som ger mig möjligheten att känna närheten och tillgivenheten hos en häst med mycket egna känslor och ryck... Han har gett mig MÅNGA goda skratt... 
Jag hoppas att det blir mÅNGA mer...  

RSS 2.0